Kan inte sova, är ensam vaken här!

Är ensam vaken här nu, alla sover.. tänker på allt möjligt allt som hänt! Igår hände en skumm sak, jag kollade min farmors post, en brevlåda hon har i porten, (finns inga brevlådor på dörrarna i turkiet) iallafall, skulle kolla hennes post, sen ba ser jag ett brev... till min PAPPA???! Det stog hans namn och så? Fick värsta stressen, blev stum asså.. första tanken var såklart  "tänk om pappa lever ?" men sen andra sekunden tänkte jag.. "det är ju omöjligt..:(" iallafall sen när vi öppna brevet så var dt ett brev från ett jobb/medlems grej, event brev, det stog att han ska delta på möten osv, och han har varit död i 11 år å ändå skickar de brev? Min farmor sa själv att hon har ringt och sagt att han är död.. men ändå skickar de.. aja skummt var det iallafall..

Det jobbiga med att vara här i Istanbul är alla minnen.. vart jag än går får jag upp minnen med min pappa.. och alla i min släkt pratar heela tiden om min pappa, om hur bra person han var och hur älskad han var av alla.. sen säger alla att jag är så sjukt lik honom! Alla ser "min pappa" när de ser mig säger de..Det känns så sjukt tomt att spendera mina dagar här.. utan min pappa! Även fast det gått långt tid och man börjat vänja sig utan honom så känns det fortfarande..tomt!

Min farmor är så överdrivet beskyddande mot mig! Hon låter mig knappt gå ut på dagen ensam här.. och när jag ska till affären i samma hus så kollar hon ut genom fönstret tills jag kommit tillbaka, när jag e ute själv me vänner eller så så ringer hon hela tiden för att se om jag mår bra och frågar när jag ska hem, det kan va lite jobbigt men samtidigt förstår jag henne, hennes enda barn dog och jag e hennes enda barnbarn! Då är hon överdrivet extra rädd om mig.. till och me när jag ska duscha säger hon, akta så du inte halkar i duschen? och när jag skar bröd sa hon akta dina fingrar, när jag kollar ut från fönstret(det är ganska låga fönster) så säger hon, akta så du inte ramlar ut, hahaha föör söt asså! Jag är så orolig över henne, ser att hon blir sämre för varje år.. hon har jätte svårt att gå, hon har problem med benen och fötterna och hon är gammal :(

Of ni förstår inte hur rädd jag är om henne och verkligen tar vara på tiden, man vet aldrig när jag kanske förlorar henne.. jag tänker ALDRIG aldrig aldrig ta något förgivet igen, aldrig! Både min pappa och mormor tog jag förgivet, trodde de aldrig skulle dö liksom.. plötsligt så dog de bara, man ångrar sig så jävla mkt efter... Min farmor är den enda av mina föräldrars föräldrar som lever.. jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan henne, ååh jag hoppas verkligen att hon lever många år till! Hon är 85år, hoppas hon lever över 100år! En i min släkt dog för några år sen när hon var 104 år! Allt går.. om man har tur kan man leva så länge!

Aja det va skönt att skriva av sig lite! Kl är nu över 2 här, måste nog sova för tror vi kommer vakna tidigt haha, Iyi geceler <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0