känslor

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.115826-sebbe-visste-att-han-snart-skulle-do?ref=fb
 
asssåå fyfan vilken text! Skärde rakt i hjärtat.. fick så ont i hjärtat att läsa allt det här, fick tårar .. tänkte tillbaks på tiderna och minnerna då min mormor fick gå igenom samma sak.. ena gången överlevde hon och andra gången klarade hon inte. Fyfan kan inte ens tänka mig tanken hur det måste kännas att vetaaa att man snart ska dö?!?! Vafan gör man? Vad fan ta man sig till?! Jag är så sjukt rädd för döden det är sjuukt... eftersom att jag förlorat några av mina närmaste så plötsligt.. så har det fått mig mer och mer inse hur snabbt allt liksom kan hända.. 
 
Den här texten fick mig att tänka tillbaks hur jobbigt det va att veta att min mormor skulle dö... förstaa gången hon hade det för 12 år sen precis efter min pappa dog så var jag inte där hela vägen för va så liten och vi bodde i Turkiet fortfarnde men minns att hon tappa allt hår och hade peruk osv, men förstog inte att det va så allvarligt, visste knappt va cancer va men det ända jag visste va att hon 6 år senare blev helt friskförklarad! Hon hade livmodercancer och de hann operera bort livmordern innan det spred sig, som tur!
 
men andra gången så var jag 15 år tror jag och jag fick reda på att hon fick cancer, igen.. då förstog jag mer att det var allvarligt..men kommer ihåg vilken kämpe min mormor va, hon sa jag kommer klara det här igen, kommer gå på behandlingar igen och operera bort det igen...
 
men sen spred det sig mer och mer.. och minns att hon vissa perioder kunde må skit dåligt och vissa perioder var hon helt normal som inget hänt.. men det är sjukt.. minns när vi snackade i telefon och hon sa att det hade spridit sig.. hon sa i telefonen i hackig röst.."jag kanske kommer dö snart av det här denna gång.. kanske inte kommer klara mig.." asså att höra det där va som att få 100 knivhugg i hjärtat o magen.. och jag är den person som aldrig vill visa mig ledsen minns vilken klump jag fick och kunde inte få ut något ord bara tårar.. deet blev helt tyst ända jag fick ut va sluta.Minns när jag råkade tjuvlyssna på när min mormor och mamma pratade i telefon, min mormor grät och sa jag vill verkligen se Sevda ta studenten, gifta sig och få barn i framtiden, vill inte lämna er än, vill vara kvar så länge jag kan och ska göra allt för att jag ska få uppleva Sevdas framtid.. asså när jag hörde det där fyfan va jag gräät fick en bild framför mig att min mormor inte skulle uppleva det och att det skulle kännas så tomt utan henne.. tanken ett liv utan henne dödade mig..
 
men jag insåg inte det.. kunde inte tro mina öron att hon kanske skulle dö snart.. så jag typ "ignorera" händelsen.. ville inte tro på det. ville inte tro att miin mormor som varit vid min sida i 17 år skulle lämna oss, som gjort bokstavligen AAALLT för mig. sen det sjuka är att 2 veckor innan hon dog mådde hon helt bra och så, 1 vecka innan hon dog, då hon började bli sämre igen,någon dag innan hon åkte till sjukhuset sa hon "cancern kommer vara i mig föralltid, pga att den spridits men jag kommer inte dö än på länge, kommer kämpa och gå på behandlingar resten av livet för att hålla mig vid liv" hon trodde verkligen på att det fanns hopp, hon fick mig att tro på det och jag blev så glad att hon inte kommer dö snart.. men sen baaam 1 vecka blev hon sämre, sämre och sämre.. sista gången jag träffa henne då hon levde kunde hon knappt sätta sig upp i sängen själv utan hjälp.. kommer ihåg då jag kamma hennes hår och krama om henne och hon pratade ganska dåligt.. då insåg jag att det kanske inte är så långt kvar.. ville dit några dagar efter men ändå inte ville inte se henne sådär, ville inte minnas henne sängliggandes och så smal och sjuk.. men tänkte nej jag måste gå dit någon dag i veckan men sen helt plötsligt några dagar efter ringer de från sjukhuset och säger att hon somnat in.. sen åkte vi dit en halvtimme efter för att säga farväl.. asså att säga farväl till sin mormor man stått så nära va så sjukt jobbigt, stannade vid henne över 3 timmar, och jag inbillade mig om att hon sov, ville inte tänka att hon va död.. men kommer ihåg att jag prata, och prata framför henne men fick inget svar, försökte skaka på henne och se om hon levde men det där va det äckligaste att hon inte ens rörde sig, det va då man mer insåg att hon försvunnit. min finaste älskade världens bästa mormor togs ifrån oss..
 
 
gah skriver värsta boken här men asså den dät texten jag läste fick mig att tänka tillbaks för 2 år sen å fick så oont i hjärtat och alla känslor kom ut och kändes så skönt att skriva av sig såhär på natten då man ändå knappt snackar med någon...

Kommentarer
Postat av: Yara zahira

Jättefint skrivet!
Tips är att läsa http://myckevackert.blogg.se/
Hon är 17 år och har leukemi

Svar: Tack så mycket! ska kolla in!
Sevda

2012-09-18 @ 15:09:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0