Julen

Julen var en högtid jag verkligen ääälskade när jag var liten. Jag räknade månader, veckor och dagar inför den dagen. Jag va alltid så glad inför julen.. minns att vi alltid hade skit många julklappar under granen och de flesta va alltid till mig haha så när alla skulle börja öppna sina julklappar så hade jag värsta högen och de andra hade mindre högar. min pappa och jag smög ut många gånger och klädde ut oss. Ibland va han tomte, ibland jag. Och när vi firade i Sverige va jag eller mormor alltid tomte. Och minns mamma klädde ut sig en gång och jag va jätte liten och jag trodde det va en riktig tomte förens jag såg hennes armband, ringar och klocka jag ba "Min mamma har också sånt där armband...och ringar.. och klocka" hahaha sen blev hon busted att det va hon!!

Men nu? Jag känner att ingeeenting är roligt längre med julen. Vi blir bara färre och färre varje år och det känns inte bara kul att fira det. Känns så tomt. Det känns verkligen att det alltid fattas så många. När man alltid varje år alla sina år varit så många tillsammans och haft så kul. Iår blir det bara jag och mamma. Sjukt verkligen. Min mormors syster lever men hon vill vara för sig själv för hon inte mår så bra.

Och har svenska kusiner i Sverige som inte bryr sig ett dugg. De grattar än när man fyller år å så men ingeting mer än så. Det är synd faktist för det är ändå många och när de dessutom vet att vi haft jävligt jobbiga år så kan de ändå inte försöka träffa oss och umgås när vi dessutom är så få nu. Har liksom kontakt med de på facebook, wow. Jag träffar min släkt i Turkiet så mycket oftare än de. Därför värdesätter jag min turkiska familj så sjukt mycket mer än min svenska, tråkigt men sant. De ända som alltid brytt sig (föurtom mamma) var min mormor, min mormors syster, morfar & gammelmorfar. Men resten visar ingenting.

Ajaa det blir mysigt med bara min mamma också. Älskar henne så sjuukt mycket. Den starkaste människan jag någonsin kännt på denna jord.

<3 <3 <3 <3 <3

Kommentarer
Postat av: Sule

Du har säkert hört det många gånger Sevda, men du är otroligt stark.
Jag har följt din blogg i år nu. Och varje gång du lägger upp en bild på din pappa så fäller jag en tår. Jag vet inte varför jag blir så berörd. Men jag tror att jag någonstans där inne känner vilken underbar pappa du hade, och hur roligt ni hade tillsammans.
Även om han inte finns idag. Fast finns gör han ändå, i ditt hjärta och han är nog otroligt stolt över dig. Du är en sån fin tjej som strävar efter dina mål i livet. Ge aldrig upp något, tro mig det skulle din pappa inte heller vilja. Även mot alla motgångar. Glöm inte än en gång, Du är stark Sevda!

2013-12-25 @ 23:50:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0