...

Den där känslan varje gång jag kom till Turkiet och jag reflex automatiskt kollade upp mot ditt fönster, där du ALLTID stog och väntade på mig och du var så glad. Jag var så glad. Att se dig och alltid bli så glad. Ett helt år jag hade varit ifrån dig. Allt bara kändes så bra när jag kramade dig, allt. Och när jag kom in så hade du lagat min favoriträtt som stog på bordet alltid helt klar och varm. Och jag bara hade saknat det så mycket så jag skyndade alltid mig och bara lämnade alla bagagen så snabbt i mitt rum. Dina kramar och pussar och nypningar på min kind, dina gulliga ord du alltid sa som du sa som att jag fortfarande var liten. Så fort jag gick utanför huset så blev du så sjukt orolig. Du ringde mig 10 gånger per timme för att fråga vilka jag va med, vart jag va och att jag inte fick va ute så länge. Den där oroligheten du alltid fick så fort jag inte var hemma som gjorde så ditt blodtryck alltid gick upp. Alla nätter jag vakna upp helt svettig pga att du hade stängt av min fläkt i smyg under natten för du trodde jag kunde bli sjuk. Alla knäppa roliga historier du alltid berättade till mig. Varje natt kollade du alltid till mig flera gånger, så jag ens levde och mådde bra. Du kunde bara stå där och kollade på mig i minuter och bara le.
 
Varje gång vi sa hejdå. Det gjordeså ont inom mig. Att tvingas vänta 1 helt år till för att se dig. Vad som helst kunde hända dig. Jag grät alltid hela sista natten innan jag skulle åka hem till Sverige igen. Den där oron, att kanske aldrig mer träffa dig igen. Aldrig höra din röst igen. Aldrig få mer minnen med dig. Det dödade mig, bara tanken. Som sist vi träffades då du inte låg i koma. I november 2012. Att vakna upp på natten av att du ropade mitt namn om hjälp. Att se dig ligga på golvet helt hjälplös, asså jag sprack. Det va så jobbigt och jag ville inte visa mig svag och ledsen framför dig. Efter jag lyckades sätta dig i din säng sprang jag in i mitt rum för att försöka svälja allt jag ville gråta för jag inte ville gråta framför dig. När jag skulle hjälpa dig upp som tog mig över 3 timmar. Jag kämpade allt jag kunde, å så trött jag va för jag hade sovit en halvtimme bara. Men när jag äntligen lyckades få upp dig på sängen och jag bara låg i din famn och kramade om dig. Mina tankar började döda mig. Tänk om det händer igen och jag inte är där? Huuuur ska hon ens överleva det. Huur ska hon klara sig ensam? Huur kunde jag tro att du bara snubblade för det va mörkt. hur kunde jag va så dum och tro det. Hur kunde jjag inte lyssnat på dina ord du sa till mig. Du sa till mig "det är mitt huvud som får mig att inte komma upp, det är mitt huvud sevda inte mina ben." Jag va så trött den där kvällen. Trodde verkligen inte på det. AAlla trodde du "bara snubblade" ALLT kopplade allt insåg jag den dagen det var försent. Alla ord du sa till mig ekade i mitt huvud, ekar fortfarande. Allt kunde sett så annorlundare ut om jag hade gjort annorlunda från den dagen. Om jag hade fått dig gå till doktorn och kolla upp så inget gick fel. Om jag hade bara gjort det kanske jag hade haft dig kvar. Jag hade haft dig kvar nu. Man lär sig av sina misstag, och man kommer över sina misstag i livet med tiden. men huuuuuuur ska jag glömma det här?! Hur? Omöjligt. Fucking omöjligt. 
 
Sen att fåett samtal dagen efter min 20årsdag att du fått hjärnblödning och ligger i koma. Och hur orsakades det? Jo av att du fick så högt blodtryck. Jag vet att du försökte nå oss på min födelsedag men våran hemtelefon var sönder och jag skulle ringa dig och berätta det så du slapp bli orolig i onödan. Jag hade det i tanken hela tiden men va så fucking stressad och allt annat kom ivägen. Och vaarför hände det daagen efter min 20årsdag allting? Låter det bara inte helt sjukt.. Men några dagar innan du hamna i koma börjadee du se konstigt fick jag höra efter. Allt mååste börjat från november 2013. En kväll jag kommer ha i mitt huvud hela mitt liv. Och att sen se dig i koma med flera olika slangar överallt. Att prata med dig utan att få svar. Det va inte du längre. Det va så svårt att se att det va du, det va en helt annan människa. Att få höra att det kanske inte finns någon chaans att du skulle vaakna igen igen. Det dödade mig så mycket. I 6 sömnlösa nätter och bara tankarna hos dig. Jag ville ju va där brevid dig, jag ville ju stötta dig. Hur lång tid det än det skulle ta, ville jag va där. Men att bara få se dig 5 min 2dagar... så jävla orättvist. Jag skulle kunnat göra vad som helst, skita i skolan helt, skita i allt och alla i mitt liv helt, baaara för att få en säng brevid din bara för att få hålla din hand dina sista dagar..
 
Men det va som att du hörde mig. Allt jag sa till dig jag sa till dig att jag inte lämnar Turkiet förens du blir bättre. Att jag kommer skita i skolan och allt bara för att vara med dig. Efter jag sa det, dagen efter lämnade du jorden. Som att du inte ville att jag skulle skita i skolan och allt för din skull, och även ville du att jag skulle komma till din begravning. Och just den timmen du dog drömde jag om det. 3je gången jag fått mitt hjärta bli så krossat, så krossat att det aldrig kommer bli helt igen. Det är bara att försöka inse och föralltid leva med det. Med tiden läker man men jag kommer aldrig aldrig läka helt. Det är nåt jag får leva med livet ut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0