så lätt men så svårt

Så lätt men så svårt. Jag kan bara bokstavligen ta mina väskor och bara lämna ALLT. Jag vill bara starta ett helt nytt liv, som att starta mitt 3je liv. Känns som att jag levt 2 liv 7 åren i Turkiet och snart 13 åren här. Jag har en lägenhet nu som är möblerad och liksom klar sådär. Jag kunde flytta bara sådär när farmor levde också men det är inte samma sak. Men det kommer föralltid att vara min farmors och min. Aldrig helt min. Jag kommer alltid ändå säga "ska bo hos farmor, ska sova hos farmor, jag ska vara hos farmor" Även fast enligt papper är det 100% bara min nu så kommer det aldrig kännas det. Men huur ska jag kunna bo där utan min pappa och farmor ? Som jag har minnen av mormor, morfar också..
 
Alla minnerna där dödar min hjärna hela tiden, vart jag än går runt det området så får jag upp minnen, ser pappa, farmor, mormor, mamma och alla. Vart jag än går i farmors lägenhet bara jag tittar på en minsta detalj får jag upp ett fint minne. Men det ända som gör allt bättre är att jag VET att de vakar över mig, jag vet att de finns vid mig hela tiden. Det har de bevisat och om någon bara kunde förstå mig vilken frihet det kändes i mitt hjärta. Som första gången, i 11 år var jag förvirrad på om min pappa fanns vid mig och vakade över mig eller inte, jag bokstavligen frågade honom och han svarade genom att visa att han och mormor fanns där. Och efter farmor dog nu har det hänt flera grejjer som bevisar att de finns här för mig. När jag tänker på det gråter jag, gråter av att jag är glad att de finns kvar, även fast jag inte kan se de så kan jag känna de och det betyder så otroligt mycket för mig. De fanns där från den dagen jag föddes Och de finns fortfarande och kommer finnas tills den dagen jag träffar de igen, även fast det är på ett annat sett. Jag har förlorat de vid liv men jag har aldrig förlorat deras närhet. Även det minsta de gör för mig nu är så mycket för mig. 
 
Men jag känner att det inte finns mycket att va kvar för. Men det enda som jag inte kan flytta ifrån är min mamma. Huuur kan jag bara flytta till ett annat land och huur kan jag bara lämna det enda jag har kvar? Jag har förlorat nästan alla mina närmaste kött och blod förutom min mamma som är kvar nu. Jag har underbara vänner här men det är inte samma sak. Min mamma skulle inte tänka sig flytta tillbaks till Turkiet, igen. Om något skulle hända min mamma skulle jag aldrig förlåta mig själv och skulle inte leva någon mer, bokstavligen. Men ändå är jag inte lycklig här. Ända jag får är huvudvärk av själva Sverige. Kanske behöver jag bara komma bort ett låångt tag resa runt lite eller kanske föralltid. Jag vet inte. Jag kommer nog flytta till Turkiet i några månader för att känna efter på vad jag vill göra med allt, sen får man avgöra hur allt blir. Ända jag är säker på är att jag kommer utföra min utbildning i frisör och ta körkotet. Men vart jag ska göra alla praktik timmarna vet jag inte, har kontakter inom frisör både i Istanbul och Stockholm men det enda som är kefft med Turkiet är att frisörer tjänar inte så bra som i Sverige.. men aaa...
 
Båda är mitt hem och kommer alltid vara det, men vart vill jag bo mer? Eller så försöker jag åka mycket oftare? Eller vet inte.. mitt huvud är väldigt rörigt just nu som ni kanske märker

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0