.

3 år sedan jag dagen efter min 20årsdag fick veta att du från ingenstans fått hjärnblödning och hamnat i koma?!?! Vi pratade bara 5 dagar innan och då mådde du helt bra?! Att höra om en såå nära person i sitt liv kämpa för sitt liv i ett helt annat land DÖDADE mig inombords!!!!!!!!!! Skolan skulle börja om nån dag, min sista termin i gymnasiet. Jag låg redan lite efter i vissa kurser. Men det SISTA jag tänkte på då var skolan, det ända som jag prioriterade framför ALLT va du min finaste farmor. Jag och mamma bokade flyg direkt efter samma kväll och åkte 1-2 dagar efter. De 2 dagarna kunde jag knappt sova, ända jag tänkte på om du skulle överleva eller dö?! Jag var såå himla rädd att vi inte skulle hinna åka dit för hur dåligt läget än var så ville jag så gärna bara se dig för att vara där för dig och ha minsta lilla hopp om att du skulle vakna och bli bra igen..
 
Asså sååån chock jag fick när jag såg dig ligga där helt hjälplös... så jag nästan svimmade utanför efter. Värsta jag sett i hela mitt liv. Jag tog inte läkarnas varningar på allvar alls... Minns att allt bara snurrade och började bli svart tills några höll i mig och tog mig snabbt ut för att ta luft och ge mig vatten. Att se en sån nära i sitt liv totalt förstörd och typ döende?! Jag vet inte hur jag ska beskriva det men det är så sorgligt att man känner sig sååå hjälplös!!!!!!! Man önska man kunde göra nåt, manönska att man kunde göra ALLT! Men man kan bara inte göra nåånting utan bara sitter där helt förvirrad och har hopp om att personen ska vakna?!
 
Jag hade hela tiden hoppet även fast läkarna till och med sa att om du vaknade så skulle du nog aldrig vara som förut igen... Sen kom samtalet.. att du inte klarade det. Det var då allting bara rasade för mig. Jag som hade hoppet jag som verkligen ville tro att du skulle vakna och må bra igen?! Exakt samma tid du dog drömde jag om att du dog, vaknade upp gråtandes och förstörd men sen när jag insåg att det bara var en dröm blev jag lugn.. nån timme efter fick mamma samtalet..
 
Jag bara låg där och grät och allting bara blev svart, var sååå förvirrad över allting. Var så rädd för tiden som väntade mig. Allting jag behövde gå igenom efter din död. Dagen efter, begravning.. att se dig begravas var som att få en kniv i hjärtat, mådde så dåligt så jag inte kunde stå upp rakt just den minuten och bara vek ner mig. Allt bara gick såååååå fort. Sen samma kväll 30 pers hos oss, så många människor överallt i DIN lägenhet.. alla där förutom DU!!!!!! Dagen efter det börja vi redan "smått" rensa din lägenhet..Sen sista dagarna sprang vi på ärenden "bara början av allt" sen helt plötsligt va jag hemma i Sverige igen efter 1 vecka. Kändes bara som en mardröm?!?! Jag tvingade mig själv till skolan för att jag inte ville missa mer, jag typ inbillade mig att allt bara var en mardröm och försökte tänka bort det, så fort nån tog upp det totalt bröt jag ihop och min lärare tyckte jag borde ta ledigt ett tag men jag ville inte!! Jag ville bara gräva ner sanningen och låtsas som inget hänt.. ville inte gå igenom det där..IGEN. Jag visste vilken jobbig tid jag hade framför mig jag ville inte, jag hade intee tiiiiiid för att vara depprimerad. jag svalde allt och bara försökte gräva ner det hela tiden.. på dagarna va jag normal men kvällarna bröt jag ihop hemma ensam i min säng. En låång period va så..Skuldkänslorna som jag hade ett tag... Jag tänkte hela tiden tänk OM jag hade tvingat dig gå till läkaren 2 månader innan du dog då jag va hos dig och då allt tydligen måste börjat....
 
Sååå tomt utan dig. Saknar din humor, ditt skratt, din mat Allt!! Saknar dina samtal varenda söndag. saknar att höra om hur mycket du saknade mig, älskade mig och längtade tills att få träffa mig igen..Min finaste finaste bästa farmor! INGEN kan fylla din tomhet.. Du kommer föralltid vara speciell för mig. Jag saknar dig så det gör ont! Jag kommer alltid älska dig sjukt mycket och aldrig glömma våra underbara minnen tillsammans å allt du gjort för mig! Det är extra jobbigt när man haft de här FÅ personerna i sitt liv som verkligen bokstavligen gjorde ALLT ALLT för mig?! Inte många i hela mitt liv har verkligen gjort va som helst för mig och de få, nästan alla är på andra sidan nu... <3 
 

<3 <3 <3 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0